Det vankas seriepremiär och för de flesta av oss är det här en tid då nerverna nästan går att ta på. Gamla rävar ska, förhoppningsvis, blandas med nya ansikten på sektion A. Det är viktigt för att inte säga avgörande att nya förmågor vågar komma upp på läktaren och fylla både utrymme och lungorna med luft för att hjälpa till och sjunga.
Jag kommer att tänka på året 1995. Det var februari och hade precis börjat snöa. Vi satt i klassrummet på Bergaskolan när vår fröken presenterade en ny elev. Hon hette Sascha och kom från USA. Sascha kunde inte ett ord svenska och vad hon gjorde här hade ingen riktigt koll på. Jag minns att hon fick ägna de flesta lektionerna åt eget arbete och i de flesta fall handlade detta om att läsa ungdomsrysarserien “Goosebumps”. Vi gillade Sascha men ingen visste riktigt hur vi skulle närma oss henne. Dagarna gick och Sascha blev som en öde ö mitt i klassrummet.
Slutet av februari och jag fyllde år. Det skulle firas i vanlig ordning med mellanstadiedisko på Reykjaviksgatan. Alla i klassen hade fått en inbjudan. Alla utom Sascha. Jag hade inte vågat bjuda in henne. Fröken tog mig åt sidan och undrade vad jag höll på med, varför hade jag inte bjudit in Sascha? Jag hade inget bra svar på detta och fick i panik rafsa ihop en inbjudan som jag sedan skamset lämnade över på lunchrasten.
Födelsedagskvällen fylldes kvarterslokalen av barn i sina ballaste kläder.
Där fanns Fredrik, en kompakt och framåt blondin som verkade gilla det enkla i livet. Där var Daniel, snabbast i klassen och som spelade på topp i fotbollslaget. Där fanns Rebecka, snyggast i klassen och ihop med Olof, med gyllene lockar och bandyröv. Själv gick jag runt i mina bästa kläder: orange mjukisbyxor och Anaheim Mighty Ducks t-shirt och oroade mig för hur kvällen skulle bli.
Chips blandades med popcorn och till tonerna av Rednex och Haddaway intog fler och fler dansgolvet. Sascha stod vid sidan av och verkade inte trivas. men så blev hon uppbjuden och efter ett tag var hon en självklar del av dansgolvet. Kvällen slutade med tryckartävling och fast hon inte hittade en danspartner hängav hon sig och under den sista låten ställde hon sig på ett bord och lät armarna svaja i takt med musiken. Hon såg genuint glad ut där hon stod.
Min förhoppning är att en liknande process kan ske på läktaren i år. Vill det sig väl kommer Västra Sidan att ha växt till sig under seriens gång. Då vore det skönt om vi kunde få alla att känna sig välkomna på läktaren, oavsett hur udda eller besvärliga de till en början verkar vara. Vi är alla där av samma anledning. Det är en fest vi ska på, en fest som spänner över 30 omgångar. Visst hinner man tröttna, förbanna väder och domare, ångra att man beställde den där sista ölen innan det var dags att gå och svära över poängtapp i sista tilläggsminuten. Men det är också en del av tjusningen. “You can’t have the sweet without the sour”, som Jason Lee en gång uttryckte det. Men oavsett hur det går i år – låt ingen bli en öde ö.
Länge leve Sascha! Länge leve Västra Sidan!
Axel Vinter Persson
Blåsvarta Baksmällan 
