En podcast om IK Sirius. På fältet. Reportage och intervjuer. Då och nu. Fotboll och bandy. Sedan 2014 – reborn 2020.
Säsongspremiär! Blåsvarta Baksmällan är tillbaka för ett andra år och bjuder som sig bör på en helt galen bonanza av Siriusrelaterade samtalsämnen. #41 levererar rapport från ett iskallt Löten, debatt om en intressant upptaktsträff och intervju med nyförvärvet Jonathan Lundbäck. I övrigt: Kerims spetsegenskaper vs. bandy, sillyskvaller, livskriser, och vem letar egentligen efter vad i Trollkarlen från Oz? Medverkande: Oskar Bernövall, Axel Vinter Persson, Lars Olsson, Tommy Tornberg.
God Jul! Lucka #24 i Twittersuccén #bsbskalendern innehåller Blåsvarta Baksmällan #40. I julstöket på Sju Helvetes Gluggar pratas det om den pågående bandysäsongen, fotbollens silly season, cuplottningen och ett klassiskt hemma-hos-reportage. Dessutom: Magnus Hedman och José Mourinho, en recension av Feliz Navidad och Armin Tankovic som låtsaskompis. Medverkande: Johann Bernövall, Lars Olsson, Oskar Bernövall.
Jag vet inte var, jag vet inte hur, men jag är säker på att Sirius och Jonas Bylund kommer att mötas igen. Till dess får vi försöka klara oss på varsitt håll.
”Framförallt Västra, att få ge dom det här efter så många års slit. Det är mina bröder, mina själar liksom, de som står och hejar varje match i princip och ger sitt allt till oss”
Man försökte ta farväl så gott det gick under hösten. Sundsvall hemma, Värnamo borta. Man försökte titta på honom och uppskatta honom när han efter slutsignalen promenerade över Studenternas gräs eller Tele2 Arenas plast för att applådera sina supportar. Men känslan av ett farväl fanns aldrig där. Hoppet om att Jonas Bylund skulle vara kvar i IK Sirius även nästa år stod i vägen. Nu är det klart att han inte blir det. Det blev inget ordentligt avsked. Det gör ont.
”Det finns bara en Jonas Bylund”, har under året ljudit på Nya Ullevi och framför 20 000 åskådare ute i Globenområdet men bara två gånger har huvudpersonen stått mellan stolparna. Elfsborg och Vasalund ställdes mot honom i cupen, i övrigt tog Andreas Andersson över målvaktsposten i Sirius. Det blev ingen Superettandebut för ”Bylle” i Siriuströjan. Det gör ont.
Efter ett år på bänken är det logiskt att ”Bylle” inte ville förlänga. Och då han vill fortsätta spela fotboll är det logiskt att han inte ville, som klubben erbjöd honom, bli tränare.
Jag hoppas att han hittar ett lag där han får spela matcher, jag hoppas att han vet vilket tomrum han lämnar efter sig.
“Att få ta klivet upp i Superettan, med klubben i mitt hjärta, var helt fantastiskt”
När Jonas Bylund kom hem till Sirius inför säsongen 2010 hade jag ingen större uppfattning om honom. Dock hade jag hade donerat pengar till Västra Sidans ”Ta hem Bylle”-kampanj, alla runt om kring mig hyllade ju honom som en gud. Det tog inte lång tid innan jag gjorde detsamma.
Jag tror att alla som håller på ett fotbollslag har en unik utgångspunkt. För mig var klivet in i Västra Sidan det som först gav mig ett sammanhang som jag kunde placera mitt ”IK Sirius” i. Det var alltså den här känslan, det här engagemanget och de här ramsorna som var att hålla på Sirius.
Jonas Bylund gav mig det som Västra inte kunde ge. Han visade vad Sirius var på planen. Med sin inställning, sitt klubbhjärta och sin, ibland skrämmande, intensiva närvaro personifierade han vad IK Sirius är för slags fotbollsklubb. Med honom på planen handlade Sirius varken om Studenternas eller om Hundstjärnan, utan om stolthet. Så här mycket betyder det, så här viktigt är det.
Som jag kommer att sakna det.
Sedan 2010 har det varit ett privilegium att få vara med om de där ”Bylle-ögonblicken” som jag tidigare bara kunde höra folk prata om.
Jag kommer ihåg när han frustrationsskrek så högt inne i omklädningsrummet efter en förlust borta mot Gröndal så att det ekade i det omkringliggande bostadsområdet.
‘
Jag kommer ihåg när han efter att vi missade chansen till kvalspel till Superettan 2011 klev upp på läktaren och skakade hand med alla oss som stod där.
Jag kommer ihåg när han efter säsongsavslutningen mot Eskilstuna 2013 gick upp på läktaren med en ros som han hade fått och gav den till Västra Sidans ordförande Lars.
Jag kommer ihåg allting. Räddningarna, tavlorna, utsparkarna. Allting som Jonas Bylund gjorde i Siriuströjan. Allting genomsyrat av ett äkta engagemang. Det finns ingen som förtjänade uppflyttningen 2013 lika mycket som honom.
Ner till årets sista match mot Värnamo hade vi med oss en banderoll där det stod ”Ledare – legendar. Bylle – en av oss”. Efter att slutsignalen ljöd kom spelarna fram till oss tillresta, precis som Bylle var ensam om att göra den där gången 2011, för att tacka och skaka hand.
Bylle blev kvar lite längre än de andra, omfamnad av hans bröder, hans själar. När han väl lunkade iväg mot omklädningsrummet hängde den där banderollen inte längre på läktaren, utan istället runt hans axlar – som en mantel. En mantel som ingen någonsin behöver plocka upp. En mantel som aldrig kommer att falla av.
“It would be hard to call what we’ve been through fun, but I’m sure glad we went through it together”. Säsongsavslutning! Mastodontavsnitt! Blåsvarta Baksmällan #39 summerar säsongen 2014 och tittar framåt mot nästa år genom att prata om vilka spelare som ska in respektive ut. Stort tack till alla som lyssnat, mejlat, sponsrat och gästat. Vi hörs igen nästa år! Medverkande: Axel Vinter Persson, Johann Bernövall, Lars Olsson, Oskar Bernövall, Tommy Tornberg.
“Drömmen är att spela med Sirius i Allsvenskan”. Målen, missarna, korsbanden. Blåsvarta Baksmällan #38 träffar Sirius skadeförföljde anfallare Ante Björkebaum och pratar rehabträning, spänst, motivation, frisyrer och lite om Linus Smedjegården. Dessutom: Hur många i Sirius kallas egentligen för “Ante”? Medverkande: Johann Bernövall, Lars Olsson, Oskar Bernövall, Ante Björkebaum.
Tankar om en säsong i superettan.
Söndag, 2a mars 2014 och jag promenerar längs med Gamla Uppsalagatan. Jag är på väg till Java för en öl innan matchen mot Djurgården i Svenska Cupen. Från ett fönster hänger en flagga med texten ”DIF-Uppsala”. Plötsligt åker fönstret upp och en man skriker ”din äckliga jävla lilla horunge!”. Jag inser ganska fort att mannen i första hand skriker på Siriushalsduken runt min hals men efter det inser jag ett antal andra saker. Sirius betyder helt plötsligt någonting. För alla Uppsalabor som håller på Stockholmslag är det inte längre godtagbart att ”hoppas att det går bra för Sirius ändå”. Sen inser jag det tråkiga. Det slår mig med full kraft och tyvärr lyckas fönsterpoeten sätta mig ur balans. Jag befinner mig ett stenkast ifrån platsen där IK Sirius bildades och där tar en människa som håller på Djurgårdens IF (ett lag från Stockholm) sig friheten att skrika på mig av den enkla anledningen att jag håller på Sirius. Efter elva års arbete inom den svenska grundskolan är jag världsmästare på att ta skit. Jag äter förolämpningar till frukost. Du kan kalla mig för vad du vill och jag kommer knappt att reagera men att förolämpa mig som Siriussupporter I SVARTBÄCKEN får mitt blod att koka. Jag är inte arg på fönsterpoeten. Jag är arg på Uppsala och dess medborgares usla känsla för stolthet.
Ja ok, det handlar om en fullkomlig idiot men för mig markerar den händelsen slutet på en gullig och stundtals väldigt trevlig tid i norrettan. Just den där händelsen fick mig att undra om klubben var bättre förberedd än jag. Just den händelsen blev en symbol för uppförsbacken IK Sirius har att ta sig upp för. Just den händelsen påminde mig om hur odödlig jag känt mig hela vintern. Sirius besegrade DIF med stil. Tyvärr resulterade det i att medelålders män satt i fikarum och berättade för varandra att ”Uppsala minsann är Sveriges fjärde största stad” och att ”Sirius mycket väl kan gå upp i allsvenskan i år”.
——
I Gilgamesheposets standardversion berättar Sin-leqi-unninni om hur Gilgamesh hämtar ”livets växt” ur det kosmiska havet Apsu. Gilgamesh förtär dock inte växten utan sparar detta till senare, dumt skulle det visa sig. Under sin resa tillbaka till staden Uruk tar han ett dopp i en flod. Då ringlar en orm fram till hans tillhörigheter och äter upp växten. Ormen får evigt liv och Gilgamesh tvingas att förlika sig med sin egen dödlighet.
”De allsvenska lagen är så oerhört primitiva så det blir inte så svårt för oss, det är mycket långboll och kämpa liksom och vi kan ju också kämpa, vi tränar varje dag”
Vi var många som gick igång på det KB sa efter matchen mot IFK Göteborg. Det var kaxigt och vi gillade det. Det fanns ingen anledning att analysera. Vi var odödliga. Efter säsongens andra seriematch, Varberg hemma, stannade jag för ett dopp i Fyrisån på väg till Gluggarna. Då ringlade sig en orm fram till mina tillhörigheter… Nej jag tog inget dopp, det var den 21a april. Men jag var tvungen att förlika mig med min egen dödlighet. Jag var tvungen att inse att fotbollstränare är i ett komplicerat förhållande med sina respektive spelsystem. När någon annan har en dålig dag på jobbet behöver det inte betyda att du själv har gjort ett bra jobb. Tyvärr är det lätt att som tränare dra den slutsatsen. För just det där primitiva spelet som var så enkelt att läsa och försvara sig emot, ställde oss gång på gång under säsongen. En lång boll i djupet mot en humorlös och rutinerad anfallare visade sig vara för svårt. Och då pratar vi ändå bara superettan. Det är mycket möjligt att allsvenska lag spelar primitiv fotboll, men så spelar de också allsvensk fotboll. Jag skulle offra en stor portion skönspel för allsvenskan. Nu tror jag visserligen inte att det är just det som krävs men det var ju inte min poäng heller.
“Det sista jag vill ha är den hemska arvsmentaliteten som är stark i exempelvis Stockholm”.
Vi är precis där vi vill vara. Vi vill bli ett starkt superettanlag och tids nog kanske vi kan bygga en organisation som kan utmana om allsvenska platser. Frågan är vad uppsalaborna vill ha. Jo uppsalaborna vill ha allsvenskan. Om det är meningen att det ska ta runt sju år för Sirius att ta sig till allsvenskan och efter samma tid göra debut på en ny arena förstår inte uppsalaborna varför de ska gå på fotboll innan dess. De förstår inte att de är den viktiga pusselbit som saknas. Alla vill de se storlagen komma på besök men ingen vill se ”sitt” lag. Jag kommer aldrig att förlåta dem för det. Muhammed blev inte profet i sin egen hemstad, eller, det tog ett tag innan det hände kanske är mer korrekt.
Det sista jag vill ha är den hemska arvsmentaliteten som är stark i exempelvis Stockholm. ”Ja vafan farsan håller ju på Bajen så det var ju inget snack liksom”. Alla ska självklart få hålla på vilket lag de vill men jag drömmer om att varje ny generation uppsalabor blir förälskade i en stark Siriuskultur. Jag vill att spelarna möts av glada tillrop när de köper kaffegrädde på Konsum. Jag vill att publiken på Studenternas är i alla åldrar och kommer från alla stadsdelar. Att Sirius syns runt om i staden, till vardags och inför match. Uppsala, Inshallah.
Nå, spelarna då?
Stefan Silva exploderade. Kerim Mrabti accelererade. Jonatan Berg levererade. Karl Larsson dominerade. Under den gångna säsongen har vi haft en oerhört bred trupp. När skadorna kom fanns det alltid någon som kunde kliva in och göra ett bra jobb. Runnemo, Busch Thor, Ian, CG, Kerim och Käck går alla skadade under kortare och längre perioder. De är alla tänkbara startspelare när serien drar igång. Det märkliga är att oavsett skador så känns bänken överbefolkad genom hela säsongen. Lövgren och Jonatan Berg slet i det tysta och var aldrig dåliga när de fick chansen. Tvärtom imponerade de oftast och det känns märkligt att Lövgren tvingas lämna. Min åsikt är att endast en spelare har en dålig säsong. Den lille trollkarlen Dalil Benyahia lyckades trolla bort sin speltid efter bleka och svaga insatser. Det gör mig ont. Jag såg honom på försäsongen mot Örebro och var övertygad om att han skulle ta superettan med storm. Moses har också han haft det svårt i år även om åtta mål får räknas som hyfsat.
“Jag tror att det finns en särskild sfär i helvetet där du ska starta band eller idrottsförening i en stad inte helt olik Uppsala”.
Det har varit en stark säsong där laget fått ut precis det som förväntades av det. Det är tomheten efteråt som är det märkligaste inslaget. Vad har vi lärt oss och vad ska vi förvänta oss inför nästa år? Jag har lärt mig att KB och Tolle har en förkärlek till att plocka in mittfältare som sedan knappt används. Det säkra före det osäkra. Det kan vara bra men det är också väldigt dyrt. Kanske måste det få kosta under ett par säsonger innan vi stabiliserat oss i superettan. Jag har lärt mig att Sirius inte är något mirakel som fotbollssverige och stora delar av Uppsala trodde under Svenska Cupens slutskede. Sirius är ett bra fotbollslag som på en perfekt dag kan slå alla lag i Sverige. Jag har ingen aning vad som är rimliga förväntningar inför nästa säsong. Halva laget tycks lämna och ryktet går om Kerim Mrabti till Djurgården. Kerim har potentialen att gå så långt det går inom svensk fotboll och att behålla honom över nästa säsong kan mycket väl vara den bästa ”värvingen”. Dock så finns det fler i laget som kan göra en fullgod insats på hans position så om Djurgården vill betala ordentligt för sig är det bara att sälja. Vi behöver pengarna till alla mittfältare som kommer in under sommarfönstret 2015. Elliot Käck har redan gått den vägen. Gratis. Även om jag håller med EU och den dom som kom 1995 om att fotbollspelare berörs av lagen om fri rörlighet inom EU svider det ordentligt att superettans kanske bästa vänsterback går gratis till Djurgården.
Jag tror att det finns en särskild sfär i helvetet där du ska starta band eller idrottsförening i en stad inte helt olik Uppsala. Jag tror och hoppas att alla ni som skulle kunna tänka er att besöka Studenternas men skiter i det, hamnar där.
Till alla er andra vill jag ge en styrkekram. All kärlek till Blåsvarta Baksmällan och Västra Sidan.
Kämpa på, svart och blå
Årets sista matchpodd är här. Blåsvarta Baksmällan #37 handlar om den andra november 2014 i Värnamo där IK Sirius FK vann säsongens sista match med 6-0 slutade sexa i Superettan 2014. Dessutom: Nyheter om den stora poddavslutningen, Ett viktigt handskakningståg, Antes återkomst, Moses hattrick, Arnengs udda sorti och Kerim till landslaget. Medverkande: Johann Bernövall, Oskar Bernövall.
Säsongens sista match på Studan är spelad och Blåsvarta Baksmällan #36 tar med dig till Sju Helvetes Gluggar och “fotbollstorget” för inför- och halvtidssnack. Podden återgår sedan till sin vanliga form där tillbakalutat “tjöt” om förlusten mot GIF Sundsvall till slut landar i en het diskussion om Stefan Silva och hur man raggar upp en målchans på rätt sätt. Dessutom: Kevin Walker till Andrea Doria, Kerim Mrabti till Djurgården och är Kim och Tolle fast i ett spelsystem? Medverkande: Lars Olsson, Oskar Bernövall, Tommy Tornberg.
Bar. Övis. Ett Superettan 2015-firande Blåsvarta Baksmällan #35 tar avstamp på ett tåg från Ängelholm till Lund och landar sedan på Börjegatan och Thomsons väg där reserapport från #ÄngelholmAway levereras. Dessutom: Fotboll, förkylningar, udda ölmärken och en kaffekokare. Meverkande: Johann Bernövall, Oskar Bernövall.
“DaMarcus Beasley”. Blåsvarta Baksmällan #34 andas ut efter Sirius seger hemma mot Assyriska. Det pratas om Andreas Andersson fina form, Niklas Thor som lagkapten och avsaknaden av kortpassningsspel. Utöver matchsnack diskuteras Sirius nya luddiga uppförandekod och Robert Lauls storstadskrönika om att göra Superettan till en evig kvalserie. Medverkande: Axel Vinter Persson, Lars Olsson, Oskar Bernövall.
Blåsvarta Baksmällan 