KRÖNIKA: “Jag hoppas att han vet vilket tomrum han lämnar efter sig”

578503_578517618851077_2039807133_n

Jag vet inte var, jag vet inte hur, men jag är säker på att Sirius och Jonas Bylund kommer att mötas igen. Till dess får vi försöka klara oss på varsitt håll.

”Framförallt Västra, att få ge dom det här efter så många års slit. Det är mina bröder, mina själar liksom, de som står och hejar varje match i princip och ger sitt allt till oss”

Man försökte ta farväl så gott det gick under hösten. Sundsvall hemma, Värnamo borta. Man försökte titta på honom och uppskatta honom när han efter slutsignalen promenerade över Studenternas gräs eller Tele2 Arenas plast för att applådera sina supportar. Men känslan av ett farväl fanns aldrig där. Hoppet om att Jonas Bylund skulle vara kvar i IK Sirius även nästa år stod i vägen. Nu är det klart att han inte blir det. Det blev inget ordentligt avsked. Det gör ont.

”Det finns bara en Jonas Bylund”, har under året ljudit på Nya Ullevi och framför 20 000 åskådare ute i Globenområdet men bara två gånger har huvudpersonen stått mellan stolparna. Elfsborg och Vasalund ställdes mot honom i cupen, i övrigt tog Andreas Andersson över målvaktsposten i Sirius. Det blev ingen Superettandebut för ”Bylle” i Siriuströjan. Det gör ont.

Efter ett år på bänken är det logiskt att ”Bylle” inte ville förlänga. Och då han vill fortsätta spela fotboll är det logiskt att han inte ville, som klubben erbjöd honom, bli tränare.

Jag hoppas att han hittar ett lag där han får spela matcher, jag hoppas att han vet vilket tomrum han lämnar efter sig.

“Att få ta klivet upp i Superettan, med klubben i mitt hjärta, var helt fantastiskt”

När Jonas Bylund kom hem till Sirius inför säsongen 2010 hade jag ingen större uppfattning om honom. Dock hade jag hade donerat pengar till Västra Sidans ”Ta hem Bylle”-kampanj, alla runt om kring mig hyllade ju honom som en gud. Det tog inte lång tid innan jag gjorde detsamma.

Jag tror att alla som håller på ett fotbollslag har en unik utgångspunkt. För mig var klivet in i Västra Sidan det som först gav mig ett sammanhang som jag kunde placera mitt ”IK Sirius” i. Det var alltså den här känslan, det här engagemanget och de här ramsorna som var att hålla på Sirius.

Jonas Bylund gav mig det som Västra inte kunde ge. Han visade vad Sirius var på planen. Med sin inställning, sitt klubbhjärta och sin, ibland skrämmande, intensiva närvaro personifierade han vad IK Sirius är för slags fotbollsklubb. Med honom på planen handlade Sirius varken om Studenternas eller om Hundstjärnan, utan om stolthet. Så här mycket betyder det, så här viktigt är det.

Som jag kommer att sakna det.

Sedan 2010 har det varit ett privilegium att få vara med om de där ”Bylle-ögonblicken” som jag tidigare bara kunde höra folk prata om.

Jag kommer ihåg när han frustrationsskrek så högt inne i omklädningsrummet efter en förlust borta mot Gröndal så att det ekade i det omkringliggande bostadsområdet.

Jag kommer ihåg när han efter att vi missade chansen till kvalspel till Superettan 2011 klev upp på läktaren och skakade hand med alla oss som stod där.

Jag kommer ihåg när han efter säsongsavslutningen mot Eskilstuna 2013 gick upp på läktaren med en ros som han hade fått och gav den till Västra Sidans ordförande Lars.

Jag kommer ihåg allting. Räddningarna, tavlorna, utsparkarna. Allting som Jonas Bylund gjorde i Siriuströjan. Allting genomsyrat av ett äkta engagemang. Det finns ingen som förtjänade uppflyttningen 2013 lika mycket som honom.

10614174_818126664918009_2611781128722619444_n

Ner till årets sista match mot Värnamo hade vi med oss en banderoll där det stod ”Ledare – legendar. Bylle – en av oss”. Efter att slutsignalen ljöd kom spelarna fram till oss tillresta, precis som Bylle var ensam om att göra den där gången 2011, för att tacka och skaka hand.

Bylle blev kvar lite längre än de andra, omfamnad av hans bröder, hans själar. När han väl lunkade iväg mot omklädningsrummet hängde den där banderollen inte längre på läktaren, utan istället runt hans axlar – som en mantel. En mantel som ingen någonsin behöver plocka upp. En mantel som aldrig kommer att falla av.

/Oskar Bernövall

Advertisements

2 thoughts on “KRÖNIKA: “Jag hoppas att han vet vilket tomrum han lämnar efter sig”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s