Tankar om en säsong i superettan.
Söndag, 2a mars 2014 och jag promenerar längs med Gamla Uppsalagatan. Jag är på väg till Java för en öl innan matchen mot Djurgården i Svenska Cupen. Från ett fönster hänger en flagga med texten ”DIF-Uppsala”. Plötsligt åker fönstret upp och en man skriker ”din äckliga jävla lilla horunge!”. Jag inser ganska fort att mannen i första hand skriker på Siriushalsduken runt min hals men efter det inser jag ett antal andra saker. Sirius betyder helt plötsligt någonting. För alla Uppsalabor som håller på Stockholmslag är det inte längre godtagbart att ”hoppas att det går bra för Sirius ändå”. Sen inser jag det tråkiga. Det slår mig med full kraft och tyvärr lyckas fönsterpoeten sätta mig ur balans. Jag befinner mig ett stenkast ifrån platsen där IK Sirius bildades och där tar en människa som håller på Djurgårdens IF (ett lag från Stockholm) sig friheten att skrika på mig av den enkla anledningen att jag håller på Sirius. Efter elva års arbete inom den svenska grundskolan är jag världsmästare på att ta skit. Jag äter förolämpningar till frukost. Du kan kalla mig för vad du vill och jag kommer knappt att reagera men att förolämpa mig som Siriussupporter I SVARTBÄCKEN får mitt blod att koka. Jag är inte arg på fönsterpoeten. Jag är arg på Uppsala och dess medborgares usla känsla för stolthet.
Ja ok, det handlar om en fullkomlig idiot men för mig markerar den händelsen slutet på en gullig och stundtals väldigt trevlig tid i norrettan. Just den där händelsen fick mig att undra om klubben var bättre förberedd än jag. Just den händelsen blev en symbol för uppförsbacken IK Sirius har att ta sig upp för. Just den händelsen påminde mig om hur odödlig jag känt mig hela vintern. Sirius besegrade DIF med stil. Tyvärr resulterade det i att medelålders män satt i fikarum och berättade för varandra att ”Uppsala minsann är Sveriges fjärde största stad” och att ”Sirius mycket väl kan gå upp i allsvenskan i år”.
——
I Gilgamesheposets standardversion berättar Sin-leqi-unninni om hur Gilgamesh hämtar ”livets växt” ur det kosmiska havet Apsu. Gilgamesh förtär dock inte växten utan sparar detta till senare, dumt skulle det visa sig. Under sin resa tillbaka till staden Uruk tar han ett dopp i en flod. Då ringlar en orm fram till hans tillhörigheter och äter upp växten. Ormen får evigt liv och Gilgamesh tvingas att förlika sig med sin egen dödlighet.
”De allsvenska lagen är så oerhört primitiva så det blir inte så svårt för oss, det är mycket långboll och kämpa liksom och vi kan ju också kämpa, vi tränar varje dag”
Vi var många som gick igång på det KB sa efter matchen mot IFK Göteborg. Det var kaxigt och vi gillade det. Det fanns ingen anledning att analysera. Vi var odödliga. Efter säsongens andra seriematch, Varberg hemma, stannade jag för ett dopp i Fyrisån på väg till Gluggarna. Då ringlade sig en orm fram till mina tillhörigheter… Nej jag tog inget dopp, det var den 21a april. Men jag var tvungen att förlika mig med min egen dödlighet. Jag var tvungen att inse att fotbollstränare är i ett komplicerat förhållande med sina respektive spelsystem. När någon annan har en dålig dag på jobbet behöver det inte betyda att du själv har gjort ett bra jobb. Tyvärr är det lätt att som tränare dra den slutsatsen. För just det där primitiva spelet som var så enkelt att läsa och försvara sig emot, ställde oss gång på gång under säsongen. En lång boll i djupet mot en humorlös och rutinerad anfallare visade sig vara för svårt. Och då pratar vi ändå bara superettan. Det är mycket möjligt att allsvenska lag spelar primitiv fotboll, men så spelar de också allsvensk fotboll. Jag skulle offra en stor portion skönspel för allsvenskan. Nu tror jag visserligen inte att det är just det som krävs men det var ju inte min poäng heller.
“Det sista jag vill ha är den hemska arvsmentaliteten som är stark i exempelvis Stockholm”.
Vi är precis där vi vill vara. Vi vill bli ett starkt superettanlag och tids nog kanske vi kan bygga en organisation som kan utmana om allsvenska platser. Frågan är vad uppsalaborna vill ha. Jo uppsalaborna vill ha allsvenskan. Om det är meningen att det ska ta runt sju år för Sirius att ta sig till allsvenskan och efter samma tid göra debut på en ny arena förstår inte uppsalaborna varför de ska gå på fotboll innan dess. De förstår inte att de är den viktiga pusselbit som saknas. Alla vill de se storlagen komma på besök men ingen vill se ”sitt” lag. Jag kommer aldrig att förlåta dem för det. Muhammed blev inte profet i sin egen hemstad, eller, det tog ett tag innan det hände kanske är mer korrekt.
Det sista jag vill ha är den hemska arvsmentaliteten som är stark i exempelvis Stockholm. ”Ja vafan farsan håller ju på Bajen så det var ju inget snack liksom”. Alla ska självklart få hålla på vilket lag de vill men jag drömmer om att varje ny generation uppsalabor blir förälskade i en stark Siriuskultur. Jag vill att spelarna möts av glada tillrop när de köper kaffegrädde på Konsum. Jag vill att publiken på Studenternas är i alla åldrar och kommer från alla stadsdelar. Att Sirius syns runt om i staden, till vardags och inför match. Uppsala, Inshallah.
Nå, spelarna då?
Stefan Silva exploderade. Kerim Mrabti accelererade. Jonatan Berg levererade. Karl Larsson dominerade. Under den gångna säsongen har vi haft en oerhört bred trupp. När skadorna kom fanns det alltid någon som kunde kliva in och göra ett bra jobb. Runnemo, Busch Thor, Ian, CG, Kerim och Käck går alla skadade under kortare och längre perioder. De är alla tänkbara startspelare när serien drar igång. Det märkliga är att oavsett skador så känns bänken överbefolkad genom hela säsongen. Lövgren och Jonatan Berg slet i det tysta och var aldrig dåliga när de fick chansen. Tvärtom imponerade de oftast och det känns märkligt att Lövgren tvingas lämna. Min åsikt är att endast en spelare har en dålig säsong. Den lille trollkarlen Dalil Benyahia lyckades trolla bort sin speltid efter bleka och svaga insatser. Det gör mig ont. Jag såg honom på försäsongen mot Örebro och var övertygad om att han skulle ta superettan med storm. Moses har också han haft det svårt i år även om åtta mål får räknas som hyfsat.
“Jag tror att det finns en särskild sfär i helvetet där du ska starta band eller idrottsförening i en stad inte helt olik Uppsala”.
Det har varit en stark säsong där laget fått ut precis det som förväntades av det. Det är tomheten efteråt som är det märkligaste inslaget. Vad har vi lärt oss och vad ska vi förvänta oss inför nästa år? Jag har lärt mig att KB och Tolle har en förkärlek till att plocka in mittfältare som sedan knappt används. Det säkra före det osäkra. Det kan vara bra men det är också väldigt dyrt. Kanske måste det få kosta under ett par säsonger innan vi stabiliserat oss i superettan. Jag har lärt mig att Sirius inte är något mirakel som fotbollssverige och stora delar av Uppsala trodde under Svenska Cupens slutskede. Sirius är ett bra fotbollslag som på en perfekt dag kan slå alla lag i Sverige. Jag har ingen aning vad som är rimliga förväntningar inför nästa säsong. Halva laget tycks lämna och ryktet går om Kerim Mrabti till Djurgården. Kerim har potentialen att gå så långt det går inom svensk fotboll och att behålla honom över nästa säsong kan mycket väl vara den bästa ”värvingen”. Dock så finns det fler i laget som kan göra en fullgod insats på hans position så om Djurgården vill betala ordentligt för sig är det bara att sälja. Vi behöver pengarna till alla mittfältare som kommer in under sommarfönstret 2015. Elliot Käck har redan gått den vägen. Gratis. Även om jag håller med EU och den dom som kom 1995 om att fotbollspelare berörs av lagen om fri rörlighet inom EU svider det ordentligt att superettans kanske bästa vänsterback går gratis till Djurgården.
Jag tror att det finns en särskild sfär i helvetet där du ska starta band eller idrottsförening i en stad inte helt olik Uppsala. Jag tror och hoppas att alla ni som skulle kunna tänka er att besöka Studenternas men skiter i det, hamnar där.
Till alla er andra vill jag ge en styrkekram. All kärlek till Blåsvarta Baksmällan och Västra Sidan.
Kämpa på, svart och blå
Blåsvarta Baksmällan 